Jämställdhet är ingen kvinnosak och nyckelordet är internationell!

Tror ni männen grattar den lilla flickan med vedlasset på Internationella kvinnodagen?

Under Internationella kvinnodagens sista timme skriver jag ner några tankar. I skrivande stund pågår Karlavagnen i P4 med Peter Wahlbeck som för kvällen ställer en osedvanligt dum fråga till lyssnarna: ”Behöver vi verkligen en kvinnodag 2013″?.

Den frågan är lika ogenomtänkt som något jag tyvärr sett flera gånger under dagen. Att män gratulerar kvinnor på Internationella kvinnodagen. Grattis till vadå?! Att vi finns?  Vad nästan värre är – Många kvinnor svarar ”Tack!” ( med en smiley och/eller ett hjärta ). Tack för vadå??

Som att dessa dumheter inte vore nog fick jag syn på hur klädkedjan JC valde att fira Internationella kvinnodagen. Med att erbjuda halva priset på toppar ”storlek 8 needle” om man köper ett par jeans för ordinarie pris. Kommentar överflödig.

Bedrövad blir jag också när jag ser en känd kvinnlig journalist i feltänkt systerskapsanda skriva följande meddelande på Facebook:  ”To all my beautiful sisters – today is our day!” och så en bild på en kaffe latte med en ros i. Den 8 mars är inte lattemorsornas dag. Det är inte ”våran dag”. Alla dagar är våra dagar!

För att klargöra: Internationella kvinnodagen är inte ett kommersiellt jippo typ Kanelbullens dag (4/10) eller Cheese doodle day (12/3). Jag vägrar jämställas med en ostbåge eller bulle. Den 8 mars är en dag då vi uppmärksammar kvinnors rättigheter ur ett globalt perspektiv. Varken mer, eller mindre. Nyckelordet här är internationell. Det är ett obestridligt faktum att vi har långt kvar till den dag som kvinnor får samma människovärde som männen. Då, och först då, kommer vi inte behöva den internationella kvinnodagen längre. 

Jag tänker inte räkna upp exempel på kvinnoförtryck världen över eller dra någon statistik över ojämlikheter. All fakta finns att få tag på några musklick bort. Men jag vill gärna tipsa om en favorit, i repris. Sarita Skagnes självbiografiska bok ”Bara en dotter” som jag skrivit om tidigare. I morgon lördag berättar Sarita om sin bok på Systerskapsfestivalen i Karlstad. Och på tal om kvinnors situation i Indien vill jag tipsa om ett reportage i SVT ikväll om en sann hjältinna, Sampat Pal och hennes Gulabi Gang som med rosa bambukäppar sätter skräck i våldsamma män. Jag önskar också att ni läser Aftonbladets artikelserie om barnhandeln i Etiopien, och reportaget om flickor som jobbar som vedslavar. Titta noga på bilden ovan med den 8-åriga flickan som bär ett vedlass på 50 kilo. Hon bågnar under tyngden och de leende männen på bilden bevärdigar henne inte med en blick. En bild som säger mer än tusen ord. Det är detta som Internationella kvinnodagen handlar om!

Sen vill jag inte förneka att det kan finnas anledning den 8 mars att också belysa jämställdhetsarbetet på hemmaplan, som tycks gå baklänges. Feministhatet är starkt, vilket många vittnat om.  Därför är fjorton unga värmländska feministers blogg ”Skulden är inte min” lovvärd. Bloggen har nu blivit bok och släpptes idag på Systerskapsfestivalen.

Många talar den 8 mars om systerskap – att det ger styrka. Men systerskap handlar både om att stötta och lyfta. Vi kvinnor är duktiga på att stötta varandra, men tyvärr mycket sämre på att lyfta varandra. (Om det inte handlar om att tala om hur snygg nån är på Facebook). Är systerskap vägen till ett jämställt samhälle? Jag är inte så säker på det. Särskilt inte om det uttrycks i tjejfester och andra könssegrerade sammanhang. För mig är feminismen ingen kvinnosak. Det handlar om mänskliga rättigheter.

I morgon är en annan dag. Då tittar hela svenska folket på Melodifestivalen. I finalen tävlar en kvinna och sexton män. 1 kvinna och 16 män – om svenska folket själv får välja. Men det är en annan diskussion.