Välskrivet och intressant om ondska
Vår senaste pocketpingleläsning var ”En liten bok om ondska” av Ann Heberlein utgiven av Bonnierpocket. Jag började läsa den med ganska låga förväntningar, men fastnade snart och fascinerades. Vad är ondska? Varför begår till synes ”helt vanliga människor” så förfärande onda gärningar, så att de lever kvar i minnesbilder i lång tid framåt? Går det att förstå ondskan?
Boken ger inga tydliga svar, och det känns bra, för det skulle man inte tro på. Frågorna är alltför stora för det. Men det finns tecken som hänger ihop med ondska och som på något sätt kan gå hand i hand med den. Dels är det rädsla som både kan handla om konkret fara men också den inre rädslan att riskera utanförskap och ensamhet. Dels är det vår förmåga att att falla in i ledet, att följa strömmen och genom blind lydnad slippa ta eget ansvar. Dels är det vår bakgrund, våra tidigare erfarenheter som påverkar oss och kan utlösa handlingar som ska ge hämnd och upprättelse.
Men det är inte självklart. Alla som utsätts för övergrepp blir inte förövare. Alla som deltar som soldater i krig slutar inte tänka och reflektera. Vissa vågar ställa sig utanför gruppen hellre än att förneka sin egen övertygelse.
Ann Heberlein blandar verkliga händelser och personer, både historiska och nutida, med fiktiva gestalter ur litteraturen. Hon är mycket påläst och beskriver vetenskapliga undersökningar som gjorts, såväl som tidigare filosofers tankar om ondskan. Det ger boken tyngd och styrka. Det här är en bok som berör mig och som jag vid flera tillfällen måste lägga ifrån mig för att diskutera tankar med maken. Genom att se hur ondska kan uppkomma kan man ju också försöka motarbeta den. Och man ska inte glömma att det finns mer godhet än ondska i världen säger Ann. Det är viktigt att komma ihåg det när det mesta vi hör handlar om terror, övergrepp, mord och hat.
Så bra sammanfattat, Karin! Läste vi samma bok??
Det här var en bok som ”blev bättre” efter att man hade diskuterat den tycker jag. Det gick lite småtrögt att läsa den måste jag erkänna men det visade sig finnas så mycket att prata om. Spännande med alla referenser till skönlitteraturens värld. Jag blev mycket nyfiken på Doris Lessings ”Det femte barnet”.
Håller med dig Mia!
Önskar att jag hade haft lite mer tålamod och tagit mig igenom boken. Nu har jag ju fyra nya böcker på nattduks/nattygsbordet (?)! 😉
Aha där har jag det – jag har inte haft någon att diskutera den med! Tyckte den var urtråkig att läsa, var tvungen att dopa mig med en ultratöntig chic lit inemellan. Kunde inte riktigt att till mig det hon skrev då referenserna jiddrade bort essensen och därmed mig, och det intressanta ämnet gick mig förbi. Saknar kvällarna med mina solstadspinglor. Jättemycket!
Håller med Mia om att boken blev intressant först när vi började diskutera den. Tyckte annars att det kändes som att läsa en akademisk uppsats /tråkigt) och att den skummade på ytan bland alla fotnoter och hänvisningar.