En bild av Sverige som vi inte gärna pratar om…

”I den vita lådan har de legat, tätt skrivna, i kronologisk ordning, ett epicentrum av sorg.” Så beskriver journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink de 500 brev som hon plötsligt får tillgång till.

Breven är skrivna av Josef och Elise Ullman till deras enda son, Otto. De kom att bli stommen till boken Och i Wienervald står träden kvar. (Natur och kultur).En berättelse som börjar i 30-talets Wien.

Där frodas antisemitismen och blir värre dag för dag. Familjen Ullman får allt svårare att leva ett normalt liv i takt med att deras rättigheter fråntas en efter en. Josef och Elise ser ingen ljusning i tillvaron och börjar en kamp för att få ut sitt barn ur landet med förhoppningen att så småningom kunna följa efter.

Men det är inte enkelt. De flesta länder i Europa har så gott som stängt sina gränser för judar. Sverige är inget undantag. Elisabeth Åsbrink har gjort en beundransvärd research och visar genom både tidningsartiklar och brev till exempelvis Socialstyrelsen hur antisemitiskt även Sverige och en stor del av svenskarna var vid den här tiden. Rädslan för en massinvandring som hotar ta jobb från ”vanliga svenskar” är påtaglig.

Med envishet och tur lyckas dock Josef och Elise till slut få ett utresetillstånd för Otto via Svenska Israelmissionen. Det i sin tur tack vare att den svenske ärkebiskopen personligen engagerar sig i ”judefrågan” och lyckas få tillstånd att få ta emot sextio judiska barn i Sverige (förutsatt att de döpt sig i den kristna tron).

Så kommer det sig alltså att Otto, 13 år, är ett av de 60 barn mellan sex och 15 år gamla som lämnar Wiens tågstation en kall februarimorgon 1939. Föräldrarna vinkar av dem och de flesta av dem kommer aldrig att träffas igen. För att klara separationen bestämmer sig Ottos föräldrar för att skriva ett brev om dagen till sin son.

I Sverige hamnar barnen på barnhem och väljs ut av fosterfamiljer som vill ha hemhjälp eller extra arbetskraft. Flickorna går åt snabbt, men Otto som är pojke, mörkhårig och redan 13 år är det ingen som vill ha. Han blir till slut dräng i Småland och tvingas gå från gård till gård.

Hans historia är hjärtskärande. Samtidigt som han försöker hitta en tillvaro i Sverige kommer breven från Wien som en ständig påminnelse om livet han en gång levde. Och en påminnelse om föräldrarna. Breven innehåller så stark läntgan och så mycket smärta. ”Skriv, skriv till oss älskade pojke”, ”Skicka ett kort på dig själv”, ”Nu var det länge sedan du skrev”, ”Vi saknar dig så”. Otto är fylld av skuld och dåligt samvete. Han har det hårt men ändå bättre än föräldrarna. Han känner ständigt pressen att lugna dem genom att visa att han har det bra. Åren går och så småningom där i Småland, ett av Sveriges nazistvänligaste områden under andra världskriget, får Otto jobb på familjen Kamprads gods Elmtaryd. Familjen, i synnerhet farmor Kamprad är en övertygad nazist och hos Kamprads benämns Hitler som ”farbror Hitler”.

Elisabets Åsbrink visar hur Ingvar Kamprad redan som 16-åring sympatiserade starkt med nazisten Sven Olov Lindholm och hans rörelse och så småningom även med fascisten Per Engdahl (som han också kom att bli nära vän med). Samtidigt som Kamprad prenumerar på den antisemitiska tidningen Vägen framåt och var medlem i SSS, svensk socialistisk samling (Sveriges nazistparti) –blev han också nära vän med Otto. De arbetar tillsammans, festar tillsammans och umgås intensivt under sina ungdomsår. Otto blir också en av de första anställda i Ingvar Kamprads företag IKEA som han bygger upp med gården Elmatryd som bas.

Hur hänger det ihop, undrar Elisabeth? Och det gör jag också. Något riktigt bra svar i boken får man inte. Hur kan Ingvar Kamprad aktivt sympatisera med nazisterna samtidigt som hans vän Otto vädjat via sina myndighetskontakter om att föräldrarna ska få komma till honom i Sverige?  I Wien lever de på lånad tid. Judarna har börjat deporteras till arbetsläger och dödsläger. Det sista brevet Otto får är daterat 19 augusti 1944. Föräldrarna blir båda två förda till Auschwitz, åtta månader innan kriget tar slut. Sedan kommer inga fler brev.

Jag är oerhört imponerad av Elisabeth Åsbrinks förmåga att berätta den här historien och tycker att hon är så värd det Augustpris hon fick för bästa facklitteratur 2011. Det här är verkligen en bok som förtjänas att läsas av många. Ett otroligt tidsdokument och fantastiskt språk. Har du inte redan läst så läs!

Den får fem av fem möjliga pinglor av mig.