Vi läser Han Kang

Som sig bör har vi givetvis tagit oss an Nobelpristagaren 2024, Han Kangs Vegetarianen blev det.

Hans berättelse är egentligen en sammansättning av tre noveller om Yeong-hye, en ung formgivare i Seoul. Efter mardrömmar om grymt djurplågeri beslutar hon sig för att sluta äta kött. Maken och hennes omgivning reagerar starkt, ja överreagerar kan man lugnt påstå. Yeong-hyes pappa går över alla gränser för att få i henne fläsk under en familjemiddag.

Dom följande två delarna av berättelsen introducerar huvudkaraktärens syster och svåger, en konstnär vars arbete Yeong-hye både fascineras av och avundas. I ett mischmasch av känslor, passion och mental ohälsa får vi följa systrarnas relation och Yeong-hyes vilja att transformeras till en växt.

Trots de korta kapitlen, var jag tvungen att lägga ifrån mig boken flera gånger för att hämta andan. Jag undrade hur någon ens kan skriva om våld och grymhet på ett så avskalat sätt utan några som helst omsvep. Alla pinglor var överens om att det var en unik läsupplevelse. Märklig och samtidigt drabbande. Var boken en röst i kvinnokampen? Eller kanske en reaktion på världens skenande konsumtionsmönster? Vi försökte oss på att tolka Yeong-hyes beteende och beslut men kanske är det svårt – eller rentav omöjligt – utan sammanhang. Vi gav trots allt boken 4 pinglor av 5.

2024 hade jag den stora äran att resa i landet med mina kära vänner InSook och Lars. För dom har Sydkorea alltid varit ett andra hem. InSook föddes där på 50-talet, under Koreakriget, och på 70-talet förälskade hon sig i den skadade sjömannen, Lars från Hammarö, i Incheons hamn då hennes jobb var att hjälpa honom fram och tillbaka till sjukhuset.

Mina upplevelser efter två korta vistelser i landet under de senaste åren (ja om man inte räknar med de första 3 månaderna av mitt liv eftersom jag föddes i Seoul) är att mentaliteten och kulturen är ett resultat av människors våldsamma och svåra upplevelser genom tiderna. Ockupationer, krig och korruption har skapat mycket svåra levnadsförhållanden som är omöjliga att glömma. Trots att Sydkorea idag är en av världens snabbast växande ekonomier är det inte bara de äldre generationerna som påverkats och lever med en ständig vaksamhet och påtaglig riskmedvetenhet. Folk jag pratade med tror att det kommer ta minst ännu ett par generationer innan det går att glömma landets grymma och våldsamma historia.

Men turligt nog ändras samhället i ett rasande tempo. K-pop, K-beauty, K-drama, K-allting(!!!) tar över världen både inom populärkulturen men även inom tillverkande industri och elektronik. Samsung, KIA, LG, Hyundai – ja i all fall i Australien (där jag bor) finns det inte ett endaste hushåll som inte kan pricka av några av dessa varumärken som trotjänare i sina hem.

För kvinnor har det också ändrats jättemycket! Dom är idag välutbildade, har karriärer och klarar sig bra själva och behöver inte gifta sig eller acceptera våld i nära relationer. Dom behöver helt enkelt inte en man och bör bara acceptera riktiga ”love marriages”, som en kvinna uttryckte det.

Landet har även stoppat all adoption för att dom mer än väl kan och vill ta hand om utsatta barn. Dom lever med ett gigantiskt samvete för alla barn som släppts iväg genom tiderna, vilket blir väldigt påtagligt för mig när jag reser i landet med någon som kan språket… Varje gång InSook delgav min adoptionsberättelse med människor vi mötte (många!) så blev jag alltid kramad och omhuldad. Till exempel på en restaurang kom vi i samtal med två unga män. Vi hade väldigt trevlig. En av männen var 30+ och hade alltid velat studera utomlands men hans mamma ville inte att han skulle lämna familjen utifall något hemskt skulle hända… Så han stannade så klart solidariskt kvar men tog varje tillfälle i akt att träna på sin engelska. Dom lämnade bordet före oss och när vi bad om notan så hade dom redan betalat för oss med.

Andra gånger var det spontan men innerlig handhållning med människor jag inte kunde kommunicera med annat än på kroppsspråket. Fint. Och jag tolkar allt detta som ännu ett litet bevis på den ständiga närvaron av risker, svåra upplevelser och faktisk även sympati och förståelse. Nu ska det tilläggas att det inte är ett dugg synd om mig. Tvärt om är jag oändligt tacksam och glad för att jag hade turen och blev adopterad av min mamma och pappa och just därför fått mer än jag troligen förtjänat här livet.

Lars och InSook rekommenderar även Kangs bok Levande och döda som handlar om Gwang-Jumassakern 1980.

– Det finns en film som heter Taxidriver som behandlar samma händelse som boken. Mycket sevärd, säger Lars. Boken är såklart jätteintressant men jag hade lite svårt att hänga med när de levande började interagera med de döda. Jag blev förvirrad men gav inte upp! Jag ger den en stark men obegriplig 5:a.  

Hur reagerade deras vänner i Sydkorea på att Han Kang fick Nobelpriset 2024?

– Först visste många inte ens vem hon är men efter några dagar blev det en stor nyhet i alla koreanska medier, berättar InSook. Jag var såklart jättestolt!

Så om jag, men min nyfunna nyfikenhet på Sydkorea, skulle försöka mig på en ödmjuk tolkning av Vegetarianen så blir berättelsen med allt sitt våld och dysfunktionella relationerna mer begriplig. Med bakgrund i koreahalvöns mörka och grymma historia av krig och ockupation blir fattigdom och ständigt närvarande trauman en del av vardagen. Då blir psykisk ohälsa och värderingen av det mest basala, så som till exempel mat på bordet och ett tryggt jobb, en naturlig konsekvens. Att allt detta pågar samtidigt i ett av världens modernaste länder är svårt att ta in.

Men när jag går omkring på Seouls gatorna är det exakt det jag upplever! Det gamla, tjärva, traditionellt återhållsamma, oerhört bistra och ibland skrämmande skarpa som samexisterar med det glansiga, högljudda och bekymmersfria K-pop-samhället. Jag fascineras och känner mig ännu mer nyfiken på att utforska landet vidare.