Bonniers borde ge ut riktiga Kulla-Gulla som postum ursäkt

Blev glad idag när jag såg att en av mina barndomshjältar i böckernas värld – Kulla-Gulla – har fått upprättelse. Jämte Katitzi är hon nog den bokkaraktär som i unga år satt starkast prägel på mig värderingsmässigt. Katitzi lärde mig tolerans, och värdet av mångfald. Kulla-Gulla öppnade mina ögon för den fattigdom och sociala orättvisa vårt land har rest sig ur på demokratisk väg.

Vi läste ju för en tid sedan Per-Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”, och Kulla-Gullaböckerna är lite som en barnversion av den sviten. Serien om 12 böcker skildrar det forna klassamhället och torpar-Sverige, med svält och armod. Trots att den fattiga torparflickan Kulla-Gulla upptas i de högre samhällsskikten och blir herrgårdsfröken behåller hon sina ideal och hjälper de sina på fel sida om klassgränsen. Hon är modig, rättrådig och med ett stort socialt patos. En sann hjältinna!

Därför har jag blivit förvånad när jag hört böckerna om Kulla-Gulla omnämnas med förakt av min egen föräldrageneration. Från och med 1994 har hon dessutom blivit ett litterärt Alter ego för Expressen-journalisten Cecilia Hagen som gett ut böckerna ”Kulla-Gulla i övergångsåldern – nu fyller alla duktiga flickor 50” , Kulla-Gulla stretar vidare – lägesrapport vid 60+ (2008) och den nyutkomna ”Kulla-Gullas lilla lila”. Har inte läst böckerna men förstått att Cecilia Hagen använder namnet Kulla-Gulla som nån slags pseudonym för 40-talistgenerationens ”Duktiga flicka”.

Men nu har Aftonbladets recensent Ann-Charlotte Altstadt fått nog. ”Cecilia Hagen måste avsäga sig Kulla-Gulla” skriver hon och kräver att överklassskildraren och diplomatdottern Hagens historierevisionism får ett slut. Med goda argument, ska sägas. Och artikeln får mig att fundera över det här med moralisk upphovsrätt. Något jag började fundera på redan när Mandi Diao sålde sin vackra tolkning av Gustaf Frödings dikt ”Strövtåg i hembygden” till bilreklam för Volvo.

Martha Sandwall-Bergström som skrev Kulla-Gullaböckerna dog först år 2000. Vad tyckte hon om att Cecilia Hagen lånat hennes karaktär? När jag googlade runt hittade jag en artikel i Skånskan där Cecilia Hagen själv berättar:

– Martha Sandwall-Bergström levde när min bok om Kulla Gulla skrevs. Hon var också en Bonnierförfattare och gav snällt tillstånd till att använda Kulla-Gulla i titeln. Fast sedan när det gick så bra för min bok tyckte hon att det inte var riktigt lika bra. Kulla Gulla blev liksom synonym med min bok och inte de ursprungliga böckerna.

Och vad gör Cecilia Hagen då? Jo, ger ut två nya böcker om sig själv under Alter Egot Kulla-Gulla! Lite respektlöst kan man tycka. Hade det gått an att utnyttja Astrid Lindgrens karaktärer Ronja, Madicken eller Pippi på det sättet? Knappast. Astrid hade gått i taket, med rätta. Men varför tog sig Cecilia Hagen namnet Kulla-Gulla i bokform överhuvudtaget? Jo, tydligen var boken ett beställningsjobb för en köpstark målgrupp. Idén till den första boken kom från förläggaren Eva Bonnier:

– Hon ville att jag skulle skriva något om min egen generation, om fyrtiotalisterna, säger Cecilia Hagen. Titeln kom till efter att någon i min bekantskapskrets tyckte att en lämplig titel kunde vara Fröken Sprakfåle i klimakteriet. Jag kände inte så mycket för fröken Sprakfåle men funderade över vilken bok som var gemensam för vår generation och kom på att det självklart var Kulla-Gulla.

Så anledningen var helt enkelt att hon och hennes generationskamrater hade läst Kulla-Gulla. Inte att hon identifierade sig med karaktären, eller ville bygga vidare på det budskap Martha Sandwall-Bergström hade med böckerna från början. Det struntade tydligen Bonniers i.

Respektlöst var ordet. Som ett postumt förlåt till Martha Sandwall Bergström borde Bonniers ge ut Kulla-Gullaböckerna i nyutgåva. Med tanke på debatten om den växande barnfattigdomen kanske de behövs igen, som en påminnare om gamla tider vi inte vill tillbaka till.