Starka, svikna döttrar som inte ger upp

Håpas du trifs bra i fengelset är Susanna Alakoskis andra bok efter Svinalängorna. Likheterna är slående, Sami och Leena kunde ha gått i samma klass och i båda berättelserna finns en stark dotter/syster som tar ansvar för en familj i rasande fart på väg mot samhällets botten. Leena och Anni kunde vara bästisar.

Ree Dolly i Winter’s bone, Anni i Håpas du trifs bra i fengelset och Leena i Svingalängorna har mycket gemensamt.

Anni och Sami är syskon, uppväxta med precis samma förutsättningar. Brodern blir – till sin alkoholiserade fars förtret – knarkare och systern socialarbetare. Föräldrarna dricker och slåss. Vem som lider mest under sin uppväxt är oklart, men bådas barnens lidande är näst intill oändligt. Även i vuxen ålder.

Samis öde tycks givet från barnsben: ”Sådana som din bror brukar hamna i fängelse innan de är tjugo år”, får systern höra till leda. Hon tar sin bror i försvar men kan inte förneka att han inte är som andra – inte dum – men inte som andra. Rastlösheten driver honom att tänja på alla typer av gränser medan lillasystern gör allt för att passa in, inte synas och ställa allt till rätta. Detta driver systern Anni till vansinne, både som barn och som vuxen.

Till alla anhöriga
Susanna Alakoski har dedicerat boken till anhöriga och det är verkligen det perspektivet hon antar. Den sidan hon väljer. Det laget hon tillhör. Man får hata sin bror. Man får vilja inte träffa honom på jul. Man får skämmas över honom. Men det gör ont – för längst där inne älskar hon ju honom.

Stort avtryck
Jag gillar boken även om den stundom känns väldigt självterapeutisk. Hon är brutal i sina beskrivningar av sina upplevelser och känslor. Utan omsvep och gulligull drar hon hela historien rakt upp och ner. Att den dessutom ger en inblick i ett stycke svensk historia med arbetsinvandring, miljonprogram, utanförskap och socialpolitik ger en extra dimension.

Någon feelgoodfeeling infann sig inte direkt. Det har heller inte varit tema för min läsning den senaste tiden – tvärt om. Av en slump har jag även sett filmerna Svinalängorna och Winter’s bone den senaste tiden. Alla tre berättelser gestaltar familjer i armod – men med starka, svikna döttrar som ändå inte ger upp.

Jag rekommenderar alla tre berättelser. Inte för att de är vackra eller trevliga, utan för att de är starka och viktiga. Betyg: 7 av 10