Eat, Pray, Love

”Varje dag utan egna barn är som en lotterivinst.” Elisabeth Gilberts uttalande i DN Söndag för några veckor sedan fick mig att sätta morgonteet i halsen.

Får man verkligen säga så?! De som känner mig väl vet att jag älskar barn och gärna umgås med dem både mycket och länge, men de vet också att Gilberts citat lika gärna skulle kunna komma från mig. Det är dock en ståndpunkt jag oftast håller för mig själv eftersom jag upptäckt att stora delar av omgivningen upplever den mycket provocerande…

Nåväl, artikeln och den person som porträtterades fångade mitt intresse och jag bestämde mig för att leta upp en bok av henne.

Valet föll på självbiografin Lyckan, kärleken och meningen med livet, som dessutom är i ropet eftersom den i dagarna går upp på biografer med Julia Roberts i huvudrollen. Att jag dessutom var på väg till Rom, där en tredjedel av boken utspelar sig, bidrog också till bokvalet.

Parentes 1:
Att kunna synka en läsupplevelse med en plats man besöker ger liksom boken en extra dimension. Jag läste exempelvis Memoars of a geisha i Japan vilket gjorde besöket i Kyotos geishadistrikt Gion vansinnigt trollbindande och spännande. De små tingens gud fick mig att vilja stoppa varenda unge i Kerala, Indien för att höra om det var deras liv som Arundhati Roy beskrivit.

Bokrecensionen
Lyckan, kärleken och meningen med livet var verkligen ingen välskriven (många korrfel; undrar om det var brådis med översättningen…) och livsavgörande bok. Tvärt om tycker jag att den blev väldigt banal och kliché-ig och troligen gör den ingen rättvist alls till den livsomvälvande resa – både fysiska och psykiska – som författarinnan företagit.

Berättelsen börjar i NY där Elizabeth lever det ”perfekta” livet men ändå finner sig gråtandes på badrumsgolvet en natt, fast övertygad om att hon måste förändra sitt liv och levene. För att hitta sig själv bestämmer hon sig för att söka på andra platser i världen. I Rom lär hon sig italienska och konsten att njuta. Företrädelsevis av mat. I Indien förkovrar hon sig inom yoga och meditation för att nå sinnesro. I Indonesien är hon redo att finna sin inte balans och – javisst, givetvis även kärleken. Hmmmm… en föga originell story. (Hallå varför tro ni att Julia Robert blev castad till denna rulle?!)

Jag tycker att Elisabeth Gilberts memoarer bjöd på en god portion underhållning, och på plats i Rom fick jag faktiskt ett och annat skönt turisttips. Eftersom jag själv även gjort ”Yoga-dig-fri-i-Indien”-grejen för tio år sedan blev även den andra delen i boken ganska intressant, men när Liz-Matkassen slutligen landar i Indonesien hos en medicinman och faller för den vackre brasilianaren blev det lite ”too much”.

Betyget blir absolut inte mer än en medelmåttig 3:a.

Parentes 2:
På min egen ”Yoga-dig-fri-i-Indien”-tripp för tio år sedan hittade jag min egen yogi i en kyrkoliknande byggnad gjord av bambu och palmblad, på en klippavsats i Varkala, Kerala med Arabiska havet brusandes nedanför. Han hette Dr Joseph (han hade nog inget hopp om att vi tröga västerlänningar skulle kunna lära oss hans riktiga namn) och till sin hjälp hade han gummipojken på bilden; Sriikahn och Bindo, den en tvärhand höga massagegudinnan på max 42 pannor. Jag lärde mig både att vända kroppen ut och in, och att hitta lugnet i andningen. Men det där med att be till någon högre makt – det hoppade jag över.

Tänker inte på detta precis varje dag men när jag känner flyktinstinkten, som en följd av lite för mycket att göra, tränga sig på kan jag alltid sluta ögonen, andas djupt och tänka på hydda på klippan vid havet. Och det hjälper faktiskt! Och skulle det sluta fungera återvänder jag. Dr Joseph gav mig ju livslångt medlemskap.