Paul Auster – utan konstigheter

Jag erkänner mig jävig redan innan jag öppnar Invisible. Jag är ett stort fan av denne författare och det ska mycket till innan han dimper ned från den litterära piedestal jag för länge sedan placerat honom på.

I Invisible levererar Mr Auster något så enkelt som en kärlekshistoria som utgår från en ung man, Adam Walker, som studerar på Columbia University i NYC på 60-talet.

Adam möter den excentriske fransmannen Rudolf Born och hans mycket parisiska flickvän Margot. Han får erbjudanden från dem båda som han varken kan eller vill tacka nej till. Men vars konsekvenser han kommer att få leva med ända till sin död många år senare. Det är upptakten till en berättelse om åtro, förbjuden kärlek, mord och svek som suger tag i mig från första sidan.

Likt många av Austers andra berättelser framförs den på ett underfundigt och överraskande sätt, som i sig bidrar stark till min fascination. Hans förmåga att skapa ett engagemang och intresse hos sina läsare är oslagbart. Ena stunden är det den unge Adam som berättar och i andra hans avlägsne studiekamrat. För att sedan avslutas av en kort men betydelsefull bekantskap under sina dagar i Paris. Vissa avsnitt är i romanform medan andra är en sjuk mans stödanteckningar.

Utan konstigheter denna gång
Men det som skiljer Invisible från de Austerberättelser jag läst tidigare är att den inte innehåller några kostigheter. Som exempelvis att huvudpersonen gå ner i ett hål och in i ett parallelluniversum (Man in the Dark) eller att en kriminalberättelse framförs som ett intellektuellt virrvarr i tre noveller som ingen normalt funtad människa kan bringa fullständig reda i (New York Trilogy). Härligt konstiga, på gränsen till helt oförståeliga. Men det är det som gör dem så fängslande och intressanta. Det som gör att hans berättelser aldrig blir platta och tråkiga. Konstigheter som balanserade med en mustig berättelse som jag aldrig kan få nog av.

Eftersom jag älskar författarens litterära kostigheter ställer jag mig nu frågan; Gör avsaknaden av just detta i Invisible boken till ett sämre Auster-iskt alster? För i Invisible avstår han helt från dessa krumbuktsprång och bjuder istället på en berättelse om rakt av skulle kunna vara sann. (Ja det är ju det som är frågan…) Den internationella pressen är inte helt övertygad – men enligt mitt tycker har Paul Auster med Invisible återigen levt upp till sina fans högt ställda förväntningar. Ja i alla fall mina!

Manlig trend utan konstigheter
Jag drar mig till minnes att mina Pingelsystrar inte var lika imponerade av New York trilogin som jag när vi läste och pinglade den för några år sedan. Jag erinrar mig utlåtanden som ”gubbsjuk” och ”överintellektualiserande rappakalja” (typ) – och jag kan någonstans förstå kritiken.

Men för mig – fast jag villigt ska medge att jag inte alls hänger med i alla hans konstiga törnar – överglänser hans berättande och berättelser denna kritik. Och för att bättre på Mr Pauls jämställdhetsimage tänkte jag bjuda på ett brödrecept till hans ära. Ja denna traditionella kvinnosyssla som år 2010 övertagits och blivit så trendig bland +40-män.

Brödet är fantastiskt gott, enkelt att göra och passar bra som både mat- och fikabröd. Så jag väljer helt enkelt att kalla den Austerlimpan!

Veva ihop, i en stor bunke:
1 l filmjölk (3%)
2 tsk bikarbonat
2 dl mörk brödsirap
1 tsk salt
1 ½ dl torkade aprikoser kluvna ett par tre gånger
1 dl solrosfrön
1 dl linfrö

Blanda sedan, under muskligt rörande med en rejät slickepott, ned:
5 dl vetemjöl
4 dl grahamsmjöl
3 dl grovt rågmjöl
2 nävar wahlnötter

Häll ned den något kletiga smeten i två limpformar (ca 1,5 l) som du först tryckt ned ett helt smörpapper i. Grädda i ugnen (lite lägre än mitten) i 170 grader. Kolla efter ca 1 timma och 15 minuter om det är klart genom att köra ned en sticka. Om stickan är kladdig låter du den stå en stund till. Om den är torr är den klar.

Man tror att det är jobbigt men det går på ett kick, ger nästan ingen disk allt och smakar himelskt!