Det var en gång en portvakt, en suicidal 12-åring och en japan
Det udda paret Renées, portvaktsänkan, och den överintelligenta överklassflickan Palomas dagboksanteckningar känns först konstlade och pretentiösa i boken Igelkottens elegans. Men snart växer en vacker berättelse om vänskap och förståelse fram mellan bladen.
”Madame Michel har igelkottens elegans; utåt är hon full av taggar, en riktig fästning, men min intuition säger mig att hon inombords är lika enkelt raffinerande som igelkotten, detta lilla djur som felaktigt uppfattas som slött och som är obevekligt enstörig och otroligt elegant.”
Det är så den 12-åriga Paloma beskriver sin nyfunna väninna i ett av sina filosofiska och numrerade kapitel, med namnet Djup tanke. Hon är i mitt tycke bokens mest intressanta och fascinerande karaktär. Med sin klarsynthet betraktar och kommenterar hon både sina familjemedlemmar och sin omvärld på ett intelligent och djuplodande, men samtidigt underhållande sätt. Det är tveklöst bokens största behållning.
Den 50+-åringa portvaktsänkans porträtt är däremot mycket mindre intressant. En plattityd av den missförstådda bittra patroskan under vars bylsiga outfit och risiga svintohår det döljer sig en ros. En ros som inte bara kan se bra ut och lukta gott. Nej hon kan recitera Tolstoj och är en finsmakare när det gäller konst.
Inte undra på att både Paloma – som det måste tillstås är duktigt socialt frånvänd – och den stenrika, världsvane japanen som flyttar in i samma byggnad trollbinds av denna igenkottskaraktär.
Historien kan stundom kännas riktigt banal (speciellt i slutet) men det går inte att komma ifrån att författarinnan Muriel Barbery titt som tätt glänser till och bjuder läsaren på ett språk i världsklass. Betyg: 4 av 5 möjliga.
Elegant?!?!?….
På vår träff nyligen gick meningarna brett isär. Vissa tyckte den var dålig, andra tyckte att den direkt kvalade in på deras tio-i-topp-lista. Jag har inte läst den än, men jag måste nog göra det för att se vem som har rätt 😉
En kvinna på jobbet har läst den och hon tyckte också den var fantastisk. Hon hade också hört att det ska komma en uppföljare om en av karsktärerna. I så fall hoppas jag på flickan. Själv tyckte jag som sagt att den var väldigt ojämn… Men för att nyansera mig så kan jag bedöma den på en 10-gradig skala: 6.5 av 10 bli det då! 😉
Jag älskade den! Den väckte min läsglädje igen, som varit slumrande och utmanövrerad av sudoku och korsord på sistone. Jag gillade verkligen portvaktskaraktären, särskilt hennes språkliga petighet. Det fick mig att skratta högt flera gånger. Och Palomas genomträngande observationer var också fantastiska. Men slutet var inget vidare, kändes lite lättköpt sådär.
Har inte kommit igenom boken än. Fick en Atwood som måste prioriteras!! Stör mig lite på de högtravande svårbegripliga orden i början. Har småskrattat lite åt portvaktsänka o ska ta nya tag…snart…
Jag tyckte också om boken. Men slutet! Ja, det kändes som en påkostad Hollywoodfilm där plötsligt någon upptäckt att budgeten gått åt h…eh… skogen! Kanske inte topp-tio, men en stabil elva! 😉